komma nära

Människan är ett flockdjur men vi är så hemskt ensamma. Och vi vill bli sedda, vi vill att någon talar med mild röst till oss och vi vill att någon rör vid oss. Vi vill känna något som är lika varmt som våra kroppar, eftersom det vi omger oss med ytterst sällan är det. Fakta: Vid tjugosju grader har luften samma temperatur som vi har ytterst i kroppen, vid tjugosju grader är alltså kläder onödiga. Och vi vill ju komma nära, vi vill ju så himla nära komma nära. Släppa in och ta någon till sig, tala med mild röst och väcka någon med läppar mot en rygg. Vi vill leva i ett kroppstempererat vakuum där kläder är överflödiga och allt som finns är hud. Stänga in sig där och inte komma ut, vägra låtsas om det där som egentligen inte spelar så stor roll när man tänker efter. Glömma jobb och skola och vänner och att vattna orkidéerna. Glömma bort och leva i värmen. Tips: Känner du dig så där fruktansvärt ensam? Ta en dusch. Värmen en dusch ger oss motsvarar kroppskontakt som till exempel en massage. Ta en dusch och omslut dig av något som är bättre än luft. Det kanske inte är idealiskt men jag lovar att det är bättre med en låtsad närhet än en längtan.

Skolan började idag och hur ska det här gå? Konstateradde ganska fort att jag inte kommer att orka mig igenom tvåan så lätt som jag trodde. Inget går som jag vill, hela sommaren har på sätt och vis varit ett jävla skämt - jag som skulle få saker gjorda!
Att göra:
Städa rummet
Möblera om
Göra middag
Skaffa vapen
Döda

baguette!!!!!!!

har bråttom men lite gnäll ska man väl hinna med. Jag låser fast mig vid människor och det blir så pass intesivt att jag vet att det rasar närsomhelst. Jag låser fast mig och stannar inomhus och blir apatisk och rädd. vågar inte träffa nya, vågar inte vara ute för alla blickar. vad har hänt med mig kan man fråga sig! puss.

jag vill inte åka hem

nfiewnfiwefnjwie

jag vet inte var jag ska ta vägen
var jag kan få plats
allt jag vill är att fungera, passa in, i ett sammanhang.


måste sluta dra ner mig själv

until we bleed

Jag sitter på ett tåg mot ett landställe och känner mig så jävla förvirrad. För det är väl ändå ganska okej idag, så varför varför varför blir jag såhär?
Och vem har jag blivit? Jag tycker inte om det här, tror jag.
Fastnar i någon form av panik av att bli ratad, hela tiden, varje sekund. Och jag orkar inte längre, jag gör verkligen inte det. Samtidigt vet jag inte alls vad jag ska ta mig till, för jag kan inte se någon början och därför inte heller ett slut. Det känns lite som med skolan. Jag hatar den, men är för lat att byta. Och jag vet hur jävla dumt det är att hoppa av. Så jag står ut och väntar och hoppas. Jag är så trött på att stå ut.
Det finns tusen miljoner tankar och känslor som flyger runt i mig och gör mig borta i huvudet och trött precis hela tiden, men jag vågar och kan inte berätta. Och jag vet inte om det är mig det är fel på eller är alla såhär? Överdriver jag?
Jag vet inte var jag ska ta vägen för att få en paus från alla och mig själv.

"he only speaks french, so hold on.. un, deux, trois."

Sist jag skrev var det oktober. Nu är det februari, snart mars.
Det har varit en knasig höst och vinter. Fruktansvärt jobbigt på flera sätt, och egentligen vill jag bara slå väldigt många på käften men ändå be om ursäkt för mitt beteende på samma gång. är lite för...trött... och ledsen för att tycka om någon alls riktigt, eller känna något alls för någon. på något sätt. fast nä, nu ska man inte vara en sån som gnäller på bloggen sin. he he, lite sent för det va.
funnit lite nya fina människor i allafall. och massor musik! bokat tågbiljetter till siesta idag också. och så ska jag lära mig spela saxofon. och börja träna. ursäkta bristen på versaler i dethär inlägget. fast det kan jag väl kosta på mig, jag gör vad jag vill i min blogg mohahaha. och förresten är det ingen som läser. så
jag
kan
lika
gärna
skriva
bajs
nu
...
BAJS